Swingville Seven hos Sala Jazzklubb

Sala Jazzklubb drog den 29 augusti i gång sin höstkonsertserie – in alles 4 bokade - genom framträdande av omtyckta Swingville Seven. De spelar mainstreamjazz.

Mainstreamjazzen känns som väl ingådda skor: bekväma, trivsamma och lätta. Låtarna är bekanta, utformningen tryggt ordnad och tonspråket harmoniskt. Resten beror på framförandet. Bandet var spelsuget efter pandemins tvingande uppehåll.

Vi bjöds på många standards från ” All of Me” till ”Take the A Train”, några tradlåtar och en shuffle, men också några mer sällan spelade som ”One Foot in the Gutter”. Alla var välarrangerade och tjocka i klangen – bandet hade ju fyra blåsinstrument. Vissa stycken utvecklades ur varandra via elegant spel av pianisten Pelle Larsson. Då hördes en touch av Ellington.

Solistiskt stod trombonisten Stephan Lindstein och trumpetaren Thomas Driving i fokus. Båda spelade brassigt med skarpa kanter i fraserna. Saxofonisterna var lite mer tillbakadragna och blygsamma, men fina i det lyriska spelet.

De varmaste applåderna fick vokalisten Frida Hellkvist. I mina öron lät hon först som kusin till Blossom Dearie – mjuk, spröd och ung – men efter justering av ljudstyrkan av ljudteknikern framträdde en mer mogen och plastisk stämma. Märkligt. Mixerbordet är också ett instrument!

En positiv start på höstsäsongen.

Juris Martinsons

2019 sista konsert i Sala Jazzklubbs regi hörde vi söndagen 26:e oktober i Missionskyrkans konsertlokal. 57 betalande fick höra stilren bebopjazz med Amanda Sedgwicks sextett ”Bird´s nest”

På 1940 – talet skapades bebopen som blev utgångspunkten för den moderna jazzen. Brytningen med swingen var stark. Den riktade sig till lyssnare – inte dansare – och hade höga konstnärliga ambitioner. Samtidigt var spelglädjen dess inre drivkraft. Individens röst formades i långa solon. Man spelade mer vågat, lite provocerande, harmoniskt mer avancerat och fraserna formades i tvära kast i ofta snabba tempon.

Att Amandas sextett älskar denna musikform och gestaltar den gör en glad. Att hon tar sig an bebopen är inte en dag för sent. Vårt svenska jazzliv har oftast dominerats av den coola jazzen och av mainstreamen.

I fronten stod blåsarna Amanda på altsax och Dwayne Clemons på trumpet. Saxspelet lät elegant utmejslat och stundtals även lyriskt i kontrast till trumpetens tryck och vilja till stark artikulation.

Gitarristen Alexander Brott och pianisten Carl Orrje höll också hög klass. Brott lät de långa fraserna dekoreras med roliga små knorrar och Orrje skapade snygga lätta löpningar som motsvarar blåsarnas fraser. En jämn och svängig puls från bas och trummor gav stabilt stöd åt solisternas gestaltningar.

Låtmaterialet var varierat. I några ballader visade Amanda upp sin förtjusning i Johnny Hodges tonspråk, vilket passade henne utmärkt.

En toppenavslutning på ett rikt jazzår i Sala!

Juris Martinsons

Det svängde direkt från första takten när Thomas Arnesens Blues Band den 22:a sep. spelade i Sala Jazzklubbs regi. Ett 70-tal lyssnare fick sig en rejäl och mycket positiv genomkörare i blandningen blues, jazz, boogie och shuffle. Alla dessa delar är hopknådade till en gummiboll som studsade kring oss, med oss och inom oss.
Vi mådde bra tillsammans. Många stampade takten konserten igenom, för oberoende av låtarnas tempo och karaktär var groovet på plats. Bandet är samspelt sedan många år och musikerna tycks älska sin musik.

Thomas själv har driv i gitarrsolona, Anders Forsberg på klaviatur stod för vassa inpass och bas och trummor skötte motorn i maskineriet. Organisten Andreas Hellkvist gladde både öron och ögon. Den musikaliska attacken var exakt och skärpt och hans fysiska utspel motsvarade ett träningspass på gymmet.

Vi stod länge kvar i eftersnacket – ett fint mått på konsertens kvalité.

Juris Martinsons

Lisa Björänges Quintet spelade i Sala sista söndagen i augusti. Många hade nog förväntat sig att få höra en sångerska sjungande standards med svängigt komp. Det visade sig emellertid att de skickliga musikerna inte ägnade sig mycket åt retrojazz.

Lisa sjöng mest egna låtar på engelska – vackra sådana men relativt anonyma. Hon glänste i virtuos scatsång, en jazzens koloratursång, som ger hennes röst en instrumental roll i de vackra arrangemangen bandet utvecklat.

De fyra medmusikerna Klas Toresson, tenorsax, Fabian Kallerdahl, piano, Pär Ola Landin, bas och Fredrik Rundqvist, trummor spelade friare och mer öppet än det traditionella kompandet. Bas och trummor gav en uppvisning i multirytmer och Kallerdahl bröt ofta jazzfraseringen med stillsamma, klassiskt påverkade impressioner. Det var klangrika partier med inslag av minimalism.

Toressons roll var lite blygsam. Hans lyriska spel hade behövt mera utrymme. Saxars dialoger och samspel med sångerskor tillför flerstämmighet som stimulerar.

Kvintetten är ett mycket tydligt exempel på hur jazzen, som de flesta musikformer, sakta förändras med tiden.

Sista låten, en blandning av jazz, klassiskt, folk och pop – s.k. europajazz – var i mitt tycke konsertens höjdpunkt.

Juris Martinsons

Ännu under medeltiden trodde många att stjärnor och solar var helt olika himlafenomen. Men vi vet bättre – de är samma fysiska realiteter.

Hur är det inom musikens värld? Är stjärnor solar? Sällan. Stjärnorna är uppburna och dyrkade men rätt ofta självgoda och poserande.

Finns det undantag? Jo men visst! När gitarristen Frank Vignola tog plats på scenen för att leverera mainstreamjazz, visade han att stjärna och sol är ett och detsamma. Med öppenhet, humor och glädje i spel och framträdande visade han sin entusiasm över sin och vår närvaro. Han lyser och vi lyser tillbaka. Visst är musiken kommunikation.

Hans spel är klart och varmt. Hans tekniska färdigheter lurar oss att tro att han leker, vilket han egentligen gör. Vi följer de vackra fraseringarna och häpnar över de djärva sprången.

Vid hans sida står gitarristen Erik Söderlind och basisten Hans Backenroth. Båda spelar på högsta nivå såväl ackompanjerande som solistiskt. Trion är så samspelt att man inte kan tro att de utgör en tillfällig konstellation. Sådant lir är de bästa jazzmusikernas adelsmärke.

När hände detta? 6 april. Var? I Pingstkyrkan. Hur många lyssnade? Ett 90 – tal. Vem arrangerade? Sala Jazzklubb.

Juris Martinsons

Fredagen den 24 januari fick vi jazzintresserade i Missionskyrkan höra en konsert av högsta klass. Sala jazzklubb startade året med HSG d.v.s. Hannah Svensson Group. Den imponerande sångerskan var frontfigur förstås och hennes medmusiker var av superklass.

Kvintetten visade upp en enorm balans. Allt föll på plats – luftigt och atmosfärrikt.

Hannahs sång bygger på klarhet, renhet och mjukhet och inbjuder till närhet. Hon sjunger bindande i elastiska lena sjok. Hon är dessutom en mästerlig scatsångerska och hon improviserar med ett stort flyt.

Jan Lundgrens pianospel är lekande lätt och rikt både solistiskt och ackompanjerande. Inga upprepningar. Här flödar idéer i jämn ström och allt verkar vara så självklart.

Ewan Svenssons gitarrspel har lite dov klang åtminstone live. När han får chansen sätter fingrarna fart. Här levereras med teknik och temperament.

Basisten Matz Nilsson alternerade också på elbas. Vilken kompetent musiker!

Vid trumsetet satt Zoltan Czörsz. Hans spel var ljudmässigt återhållsamt (skönt) men otroligt innehållsrikt. Föredömligt. Trots allt satt vi i en kyrka med akustiska svagheter när det gäller percussionsspel.

Mest framfördes Hannahs egna låtar; vackra, harmoniska och melodiska, men inte bekanta för de flesta av oss. Några fler covers nästa gång?

50 personer ville säkert trycka på ”gillamarkören” om sådan funnits.

Juris Martinsons

Konsert med Beat Funktion

Jon Eriksson inledde Beat Funktions konsert i Sala Jazzklubbs regi med skarpt funkiga trummor. Elbasen föll in med sitt cykliska spel tillsammans med den kompande elgitarren och Daniel Lantz smattrade rytmer på sin keyboard. Blåsarna Olandersson och Thunström riffade in sig i sällskapet.

Bandets musik bestod i huvudsak av funkrytmer, lite jazz-rock, lite afrikanskt och med solistiska inslag. Deras musik är egentligen avsedd att röra sig till. Vi dansade inte. I stället satt vi och lyssnade som en traditionell konsertpublik.

Trummisen knackade på, basen snarrade högljutt, gitarristen slog sina ackord och keyboarden hjälpte att hålla pulsen uppe. Allt fyllt med liv och lust.

Var fanns då jazzen? Ja, inte hos gitarristen Johan Öijen som drog rocksolon med drillar och vinande stegringar. Lantz´ klaviaturspel var flyhänt men med popfraseringar. Blåsarna däremot, Olandersson på trumpet och Thunström på tenorsax, gav oss traditionella moderna jazzsolon. Den förre visade upp sin känsla för nyanser, trick (sordinspel av högsta klass) och med en vilja att berätta något originellt. Den senare med ett mjukt lyriskt spel i mellanviktsklassen. Frontmännen var lysande i de få ballader som gavs.

De fyra övriga höll igång rytmerna helt handfast, kraftfullt, energiskt och maximerat.

En annorlunda konsert för Salas jazzentusiaster.

Juris Martinsons