Viviann Buszek med Sandviken Storband

Sala Jazzklubbs andra konsert denna säsong bjöd på sångerskan Viviann Buszek med rutinerade Sandviken Big Band som partner.

Vivar ett 80-tal lyssnare som den 24:e mars bänkat oss i Missionskyrkans erkänt akustiskt utmärkta lokal.

Efter ett inledande uppvärmningsnummer av bandet stod Viviann så på scenen och visade med stor entusiasm att hon stortrivdes framför bandet. Det gjorde hon hela konserten ut.

Det gavs många kända låtar i skiftande taktarter och tempon, både snabbt och långsamt. Viviann har en stark röst, i vissa lägen som en svetslåga. Hon har jazzkänsla, dynamiskt sväng och inlevelse. Scatsången var riktigt genomarbetad. I några låtar, snyggt arrangerade ballader, visade hon sin nyanseringsförmåga, mörker och skuggor fick komma till uttryck.

Bandet lät helt utmärkt. Saxarna och trombonerna mörkrostade och aromrika och trumpeterna gav spets och styrka åt den musikaliska kaffekasken. Kompet var så bra att det knappt märktes.

Solisterf anns det flera. Mest imponerade saxofonisten Krister Anderssons glada kaskader, trombonisten Per Westbloms lite råa spel och pianisten Tomas Jutterströms klara fraseringar.

Balladerna ”Misty” och ”Estate” och bland de eruptiva ”Too close forcomfort” dröjer sig kvar i sinnet.

Juris Martinsons 

Dubbelpianisterna Alderighi och Trick

Antag att vi haft en siffra på antalet toner som klingat ur flygeln i Missionskyrkan på ett år. Denna siffra uppnåddes flera gånger om under två timmars spel på en enda kväll nämligen den 10 april. Då gav, i Sala jazzklubbs regi, dubbelpianisterna Paolo Alderighi och Stephanie Trick en fantastisk konsert. De öste tonkaskader över oss.

Paret spelar huvudsakligen i stride-stilen som skapades på 20- och 30-talen . Den kännetecknas av rytmiskt spel i högt tempo i en känsla av glädje och frihet. Och det skulle svänga och bjuda på överraskningar och nästan bisarra trick. Pianisterna då tävlades nämligen om publikens gunst.

Paolo och Stephanie satt bredvid varandra kompande, improviserande. De bytte plats i flygande fläng, de korsade händerna, de ställde sig lyssnande i solopartier. De uppträdde både för ögonen och öronen. Det var en uppvisning utan drag av ytlighet. Arrangemangen var utsökta.

Paolos spel är mjukt, elastiskt och idérikt, Stephanies rytmiskt och med energisk attack. Av det individuella insatserna märktes Stephanies version av en halsbrytande Jelly Roll Morton- låt med kromatisk basgång och Paolos hyllning till Errol Garner var maximalt svängig. Så många låtar ur det förflutna väcktes till sprittande liv av duon som ibland blinkade till oss: ”Se vad vi kan. Vi vet att ni också älskar det här.”

De många tonerna från konserten studsar ännu runt i vår konsertsal och i våra öron. Ni som inte var med – kolla på ”You Tube”. Kvällen stöttades av Jazzens Vänner i Västerås, Lennart Östbergs Musikfond och Västmanlandsmusiken.

Juris Martinsons

Fredrik Lindborgs Trio

Fredrik Lindborgs Trio består av Fredrik på altklarinett och barytonsax,Mattias Ståhl på vibrafon och Niklas Fernqvist på bas. Man har ingen trummis och man spelar lågmält och intimt. Det är fråga omkammarmusik bestående av eget material, standardlåtar och blues.

Trion har sina rötter i den typ av musik som Jimmy Giuffres Trio stod för åren 56 – 57. Den jazzen var nedtonad, samspelt och balanserad. Dock föll den bit för bit i glömska men har på senare år återupptäckts och glädjande nog inspirerat en ny generation.

Alla tre musikerna i Lindborgs trio är tekniskt skickliga solister men också lyhörda i stödjande spel. Att Fredrik valt den udda altklarinetten beror på att den har ett lågt register – Giuffre spelade gärna i det lägre omfånget – och garanterar ett nära uttryck. Fredriks barytonspel är lyriskt och mjukt brummande.

Mattias Ståhls vibrafon skapar änglalika harmonier omväxlande med distinktaccentuerade soloslingor. Niklas Fernqvists bas ger puls och värme och ett variationsrikt solospel.

De tre månar om sensualismen och skönheten. De stöder varandra och fyller ut. När man ibland förenas i gemensam improvisation födsen fjärde gruppmedlem – en tonkropp skapad av det ömsesidiga. Musiken strålar då av en underbart skimrande värme.

Konserten gavs den 19 maj i Missionskyrkan.

Juris Martinsons

Salas 400-års jubileum - Jazzklubbens konsert 29 juni

Lördagen den 29 juni var det Sala Jazzklubbs tur att svara för ett arrangemang i 400 årsfirandet. Man hade bjudit in två band. Först ut var roten till jazzträdet, tradjazzen, representerad av Jesse´s New Orleans Band, ett 7-manna band.

Den här äldre jazzen är mycket populär över hela världen och dess grundkänsla av frihet yttrar sig i utåtriktad spelglädje, kollektivt och individuellt. Låtarna är outslitliga och evigt blommande. Trumpeten förde melodilinjen, trombonen skapade understämmor och klarinetten stod för ornamentiken. Kompet drev på och det var kul att se trummisens diskreta spel. Senare skulle vi som kontrast höra Storbandets Jens Karlsson Glödes tyngre spel.

Sala Storband hade delat upp sin del i två moment med var sin vokalist. Först ut var Martin Carlbinder som hämtat låtar ur popen, soulen och jazzrocken – en varierad repertoar. Han har en stark utstrålning, stor in – och utlevelse. Han strävar mot maximeringar och toppar. Men han är också en utmärkt ballad sångare med känsla för nyanseringar och tolkningar av text. Bandet spelade gnistrande med skarp statisk elektricitet i trumpetsektionen.

Såvar det Samuel Ljungblahds tur. Hans hemmaplan heter Soul och Gospel. Han vill som i originalformen få folk på fötter. Efter en något trög start kom de flesta av oss i rörelse.

Musiken förenklades, blev mer stötande, pumpande som en kolv i en motor. Samuels röst var stark och självsäker. Med energi och entusiasm jobbade han för att nå den åtrådda sjudande temperaturen. Dessutom tog bandet ur kryddskåpet fram heta solister med framfusiga solon. Även Samuels balladsång var fint nyanserad.

Publikensstorlek vid konserten varierade. Som mest var vi 200 plus.

Ett 5 – stjärnigt evenemang!

Juris Martinsons

Jazz konsertenden 25 augusti drog nästan 60 betalande lyssnare. Detta är glädjande för Sala Jazzklubb. Under rubriken ”Tre och en flygel”bjöds det på kammarjazz med sångerskan Åsa Lansfors, pianisten Kjell Fernström och basisten Hans Backenroth.

De flesta låtarna var välkända, alltså slitstarka och städse gröna.

Åsas jazzkarriär är inte så lång. Hennes bakgrund är solo – och romanssång. Rösten är skolad, klar och i jazzsammanhang ungdomligoch lite oskuldsfull. Visst svänger hon och tänjer fraseringen, men bäst låter hon i bossa- novorna och i balladerna. Mycket uppskattadblev hennes tolkning av folkvisan ”Allt uppå himlens fäste” med underbart stöd av Hans Backenroth. Skönheten i sången tog gestalt med hjälp av pauseringar och tystnader.

Hans är en absolut storhet på basen. Hans ton är generöst varm och sjungande. Dessutom stödjer han lyhört och visar upp ett fullödigt solospel. Han gav konserten stadga och riktning.

Gamle bekantingen Kjell Fernström var som alltid spelglad med rutin och bredd. Han växlade mellan olika idéer och ville gärna trixa till med små överraskningar.

Bossorna lät som sagt mycket bra och balladerna ”Nature Boy” och ”Over the Rainbow” blev känsligt tolkade. Vi fick en fin terminsstart för jazzen i Sala.

Juris Martinsons

Den 22 sept. fick jazzvännerna i Sala besök av Enköpingsgänget Palmfjords Combo. Det blev två timmar musik inklusive fikapaus. Två halvlekar med var sin karaktär.

Iden första fick vi höra kända stycken i modern jazz-format. Den andra var mest fylld med låtar ur pianisten Anders Sjögrens mapp och var mest i fusions – och funkform. Alltså kammarmusik mot musik för packade konsert – och danshallar. Det blev en lektion i jazzens olika former.

Av musiken i första halvlek tyckte vi mycket om ”Dear Old Stockholm”,”Cute” och ”Calle Schewens vals”. Fina insatser av saxofonisten Dan Tillberg och Anders Sjögren. Deras solon var ärliga, raka och enkla till formen. Stefan Palmfjords spel på vispar var imponerande.

Andra halvlek kom att domineras av Micke Erikssons elbas och Palmfjords energiska spel. De hittade det speciella svänget – groovet. Rytmerna är låst repetitiva. Sjögren gick över till spel på synt med solon i dubbeltempo och tenorsaxen fick ligga på hårdare. De egna låtarna var intressanta, men bäst lät Chick Coreas hit ”Spain”. Så genomarbetad den är!

Det blev blandade karameller i olika smaker från fina kolor till fräna pepparlakritsar.

Palmfjords Combo är ett generöst gäng.

En glädjande nyhet gav ordförande Stellan Ersryd – jazz klubben har vuxit och har nu 104 medlemmar.

Juris Martinsons